Vår justitieminister skriver idag (18/2 2006) i en brännpunktsartikel i SvD (SvD: Sverige ingen kontrollstat) bla att "vi kan inte år efter år stillasittande beklaga att det är för få brott som klaras upp". Man kunde ju tycka att det vore klädsamt om ministern även tittade över andra delar av lagstiftningen innan det börjar bli aktuellt att övervaka alla medborgare, av vilka en överväldigande massiv majoritet inte gör sig skyldiga till grova brott.
Hur kan det komma sig att kända återfallsförbrytare släpps ut på permissioner? Att de ofta döms till den lindrigaste påföljden? Möjligen skulle man kanske se över minimistraffen? Vad sägs om att sätta extra bevakning på de förövare som nu en gång faktiskt är kända isf bevakning av oss alla? En mycket stor del av kriminaliteten utövas av en liten klick, år ut och år in...
Det är ju märkligt att svenskt rättsväsende och kriminalpolitik alltid i slutändan skall drabba de som skall skyddas! Först är det genom daltande med kriminella som får återfalla gång på gång, sedan är det genom att staten skall övervaka alla.
Om justitieministern tänker fortsätta i spåren som Blair och Bush röjer så finns det mer att hämta. I denna artikel föreslår polischefen i Houston att placera övervakningskameror även i privata hem eftersom det finns för få poliser. Som vanligt kommer argumentet "har du inget att dölja har du inget att frukta".
Är det långsökt? Nej varför då, enligt minister så "hamnar vi på en lagstiftning i nivå med våra grannländer Finland, Danmark och Norge"... och vilka är det som leder våra grannländer? Månne vill ministern bli ledanden han som tycker att det är "en fullständigt självklar utveckling" med mer övervakning.
Att det sedan är "demokratiskt" är ju en klen tröst, det är snarare en påminnelse om att även demokrati kan missbrukas i ofrihetliga syften.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar